Mitt underbara liv som mamma till Melvin

I lördags fick jag det där samtalet som jag bävat inför, då vi fick veta att vår älskade Gumpan har somnat in.
Jag minns såväl när vi var där för bara 3-4 veckor sen och hon var så himla glad och sprang runt där med Melvin. De hade köpt hem pizza och Melvin var jätte trött och bara skrek så jag började ta upp honom, då kom Gumpan och sa "ät du så tar jag Melvin" och hon ville verkligen det, hon ville verkligen bara gå runt med Melvin och han blev lugn och hennes pizza blev kall, men hon sa att det inte gjorde henne nåt för hon ville så gärna gosa med honom <3

Jag minns även när vi berättade att vi skulle få Melvin hur glad hon & Lalle blev och hon började direkt att prata om vilka promenader vi skulle ta och vilka långa fikastunder vi kunde få, eftersom hon går hemma hela dagarna. Detta gör ondast i mitt hjärta, att jag aldrig erbjöd mig till dessa promenader eller fikastunder bara hon jag & Melvin. Däremot är jag oerhört glad och tacksam att vi hälsat på hemma hos dom när vi varit i närheten och snurrat, så hon fick iallafall träffa Melvin ett par gånger :)

Många tankar kommer när en person går bort och jag tänker på den sista gången, för 3-4 veckor sen, när vi var hemma hos dom och hälsade på. Hon satte sig ner i fåtöljen med Melvin direkt efter att han fått mat, så jag varnade för att det kan komma upp lite nu direkt efteråt, men det gjorde inget sa hon. Och ja, vad hände? Jo, Melvin spydde ner hela Gumpans rygg och fåtölj, men hon bara skakade på huvudet och sa att det inte gjorde något! Efter en stund tog Lalle Melvin och jag tog fram kameran och tog ett kort, kort därefter kom kusin Mange hem och även han tog Melvin och vipps så somnade han och jag tog även då fram kameran. Nu i efterhand så har jag tänkt mycket på varför jag inte tog kort på Gumpan & Melvin? Jag kan inte förstå det, Varför gjorde jag inte det?!

När Gumpan två veckor senare blev inlagd på sjukhuset och fick veta att hon inte hade långt kvar, så bestämde jag mig direkt för att åka in och träffa henne. Jag, mamma, pappa & Melvin åkte in. Och ååå så glad jag är för det nu :) Det var sjukt jobbigt för hon var så pass sjuk och det syndes, men hon blev så glad när hon fick se Melvin och hon sa att hon ville behålla honom hos sig.

När vi skulle gå från sjukhuset så visste jag inte riktigt vad jag skulle säga men jag gav henne en kram och fick ur mig "krya på dig" och till svar får jag "Det ska jag Sandra, snart står jag här igen - Fit for fight, det lovar jag dig!"
När jag hörde dom orden blev jag helt tagen, kände hur tårarna bara ville komma, för jag visste att hon inte skulle klara detta, något som hon själv inte visste.  

Med tårar som rinner ner för kinden vill jag bara säga att jag älskar dig Gumpan, min fina gudmor!